I hate choosing
Idag har det verkligen varit Söndag.
Bakfylla, seghet, ångest, lathet, plugg och en massa massa regn. Potatisgratängen vi åt till middag fulländade allt. Söndag är en sådan där dag som man varken tycker om eller ogillar, och så har det alltid varit, och kommer säkerligen alltid vara. För mig i alla fall.
Någonting känns tugnt, lite för tugnt. Som om jag fått en 10kilos potatissäck nerstoppad i magen.
(Säkert skolpotatis.. fan! Jag har alltid hatat skolornas potatis.)
Det är som om man är hungrig och förväntansfull, men så ser man den där slibbiga potatisen och plötsligt är man mätt. Mätt på ingenting. Ungefär så känns det.
Det hade gått en lång tid sedan sist, och jag trodde nog att det hade försvunnit. Blåst bort, långt långt bort. Tydligen var de närmare än jag hoppats på. Inom mindre än en sekund, kom allting tillbaka.
När man minst anar det, det är verkligen då det händer. Jag vet inte för hur länge det blir den här gången. Men jag tror, att om jag behöver, så finns det folk som skulle hjälpa mig att blåsa bort allt igen. Fast grejen är, att jag vet inte om jag vill det... eller jo, såklart jag vill. Eller? Hur vet man vad man vill om man vill flera saker samtidigt, saker som inte går ihop? Hur väljer man då? "I hate choosing. You know I hate choosing!"
Att sitta och filosofera med sig själv, leder ofta ingen stans. Inte för mig i alla fall. Jag är beroende av vad andra tycker, folks åsikter. Det har alltid varit så.
Fast just nu orkar jag inte filosofera med någon anna heller. Det är inte ofta jag gör det.
22.22. (Jag önskade inte)
Hmm. Så dystert. Men ibland, på sådana här typiska Söndagar, blir det lätt så.
Morbid. Läskigt...
Jag måste se Sid & Nancy. Någonstans måste den ju finnas.
Snart måndag. Godnatt xxx
(I can't believethe same old beauty killed again)
Bakfylla, seghet, ångest, lathet, plugg och en massa massa regn. Potatisgratängen vi åt till middag fulländade allt. Söndag är en sådan där dag som man varken tycker om eller ogillar, och så har det alltid varit, och kommer säkerligen alltid vara. För mig i alla fall.
Någonting känns tugnt, lite för tugnt. Som om jag fått en 10kilos potatissäck nerstoppad i magen.
(Säkert skolpotatis.. fan! Jag har alltid hatat skolornas potatis.)
Det är som om man är hungrig och förväntansfull, men så ser man den där slibbiga potatisen och plötsligt är man mätt. Mätt på ingenting. Ungefär så känns det.
Det hade gått en lång tid sedan sist, och jag trodde nog att det hade försvunnit. Blåst bort, långt långt bort. Tydligen var de närmare än jag hoppats på. Inom mindre än en sekund, kom allting tillbaka.
När man minst anar det, det är verkligen då det händer. Jag vet inte för hur länge det blir den här gången. Men jag tror, att om jag behöver, så finns det folk som skulle hjälpa mig att blåsa bort allt igen. Fast grejen är, att jag vet inte om jag vill det... eller jo, såklart jag vill. Eller? Hur vet man vad man vill om man vill flera saker samtidigt, saker som inte går ihop? Hur väljer man då? "I hate choosing. You know I hate choosing!"
Att sitta och filosofera med sig själv, leder ofta ingen stans. Inte för mig i alla fall. Jag är beroende av vad andra tycker, folks åsikter. Det har alltid varit så.
Fast just nu orkar jag inte filosofera med någon anna heller. Det är inte ofta jag gör det.
22.22. (Jag önskade inte)
Hmm. Så dystert. Men ibland, på sådana här typiska Söndagar, blir det lätt så.
Morbid. Läskigt...
Jag måste se Sid & Nancy. Någonstans måste den ju finnas.
Snart måndag. Godnatt xxx
(I can't believe
Kommentarer
Trackback