SpookyliciousToday

Det blöta gräset trängde igenom kläderna, men det kändes inte obehaglit, därför låg jag kvar högst upp på kullen och tittade upp på den vackra stjärnhimlen.

Dagen började bra, men jag kände att trotts alla snälla kommentarar jag fick så kände jag mig inte sådär glad som jag brukar. Kom hem och om folk i omgivningen är på dåligt humör smittar det verkligen av sig. Allt slutatde i massa sterss och inget blev som det var tänkt. Därför blev jag faktiskt ledsen och besviken.

Det var skönt att komma hem till Kajsa iallafall. Det blev en lyckad kväll till sist, och jag blev glad igen och hade roligt.
Men sen fick jag en attack och ville bara springa därifrån, så då gjorde jag det - typ. Följde med Kajsa och köpte mat till henne först, sedan sprang jag till tåget. Den jävla biljettatomaten fungerade inte, då blev jag ännu mer upprörd. Tror jag betalade två biljetter =/ Jävla skit.

När jag gick av tåget tog jag inte den vanliga vägen hem, jag drogs mot torget, där jag tog av höger.
Jag kände att jag verkligenverkligen behöve få säga hejdå till min speciella vän.
Allt var bara skumt och jag fattar inte riktigt vad jag tänkte med. När jag kom till kullen stannade jag, tittade upp mot stjärnorna och dom liksom förtrollade mig. Jag lade mig ner i det blöta gräset, låg så i säkert en kvart innan jag förstod att om jag inte går härifrån nu kommer jag somna.
Jag reste mig upp och vinglade ner, och hela tiden kom jag närmare och närmare. Hjärtat slog snabbare och snabbare för varje steg jag tog.
Men det var mörkt. Då rasade allt. Jag stod med telefonen i handen redo att skicka ett sms, fråga om vi kunde ses så jag fick säga hejdå, men jag är inte en sådan människa som gör sådant när folk sover eller vad de nu gör. Men mörkt var det iallafall.
Jag gick bara förbi, med långsamma steg och tårar rinnande nedför mina kinder. Jag viskade FARVÄL. 
Tänkte att jag skulle hälsa på min kusin, prata med henne för det var så  länge sedan nu. Men så insåg jag hur patetisk jag var, och egoistisk framför allt. Så jag gick inte till henne heller. (Hon hade hela sitt liv framför sig och hon ville leva det, hon hade framtids planer och skrattade trots allt som gjorde ont i henne. Ändå tog allt slut när hon bara var 5 år och 5 månader. Oättvist.) Och så gick jag här och grät över egentligen oväsentliga saker. Stupid I know.

Jag gick tillbaka vägen över stan/torget. Ett gäng killar hälsade. Den första av dom såg ut som H(a)N och mitt hjärta stannade, men det var någon annan som inte alls var lika vacker... När jag kom till Sibylla kom det fram en annan kille frågade hur det var med mig, "Jag vet inte" svarade jag och gick vidare. "Det var ju bra... " ropade han efter mig. men vad fan skulle jag svara?
Jag stannade på en parkbänk i branstationsparken för då orkade jag inte gå längre. Jag grät och grät och det gjorde så jävla ont. Lekte med mina nycklar en stund innan jag gick hem.

Min säng är det bästa jag vet. Jag somnade direkt.


Idag känns det bra ändå. Jag sa farväl, även om det inte blev precis så som jag hade hoppats på. För helst skulle jag velat sagt det öga-mot-öga. Inte viskat ut i luften utanför någons lägenhet. (Ni kanske tycker det låter fjantigt men då får ni göra det. Men för mig var det jävligt viktigt och hade jag inte fått gjort det här hade jag inte kunnat släppa allt.)
Men nu är det borta, jag släppte allt - på riktigt och fullt ut den här gången. Och om exakt 10 dagar börjar mitt nya liv. My new happy life.
Jag ska kämpa och jag SKA lyckas. VI ska lyckas.




Dags att duscha och ringa Jansson.
I feel GOOD! .. (now!)